Om snö och guld

Inger Edelfeldt är en författare som jag har följt sen ”Duktig pojke” som var hennes debut 1977. Då var jag tretton och tänkte inte så mycket på debutanter, men la hennes namn på minnet. Jag har inte läst allt hon har skrivit men mycket. Så ”Om snö och guld” var förstås en ”måste-läsa-bok”.

Det är 1970-tal. Miranda är en högkänslig flicka. Hon har ångest och upplever vad hon kallar ”overklighet”. Tänker och funderar mycket. Idag skulle hon kallas introvert. Hon flyr in i fantasin och tecknar. Skapandet och tecknandet blir hennes sätt och hantera verkligheten.

Hennes far är upptagen med sitt arbete. Ofta frånvarande. Men när han mellanlandar i hemmet smyger Miranda in i hans arbetsrum för en stunds närhet. Hennes mor är hemmafru. Hon är kvävande i sina omsorger om Miranda och saknar förståelse för sin ”annorlunda” dotter. Hon skildras som en fyrkantig person som vantrivs i rollen som mor och maka. Vantrivseln pyser ut i vassa verbala nålstick som gräver sig djupt in i Miranda.

Miranda och hennes mor är ändå hänvisade till varandra. Miranda blir mobbad i skolan och har egentligen inga jämnåriga vänner. Men Krister finns. Hennes kusin som hon träffar av och till i familjesammanhang. Med honom kan hon känna sig fri, leka och känna samhörighet med. Lite grann. Även Krister tycker hon är knepig.

Titelns ord snö och guld syftar på två betydelsefulla händelser i hennes tonår. Händelser som leder till vägen ut. Att bit för bit våga bryta upp från föräldrahemmets kvävande tillvaro, pröva sina vingar, göra saker på egen hand. Bli sig själv och stå stark i det. Som en fjäril som legat dold i sin puppa.

Berättelsen om Miranda är en fin uppväxtskildring om en flicka med ett rikt inre liv som också lider av psykisk ohälsa. En ”glas-människa” som jag kallar det. Sköra. Tar sig varsamt fram genom livet.

Jag tyckte mycket om ”Om snö och guld”; en fin skildring om att ”inte vara som alla andra”. I en skränig omvärld där extrovert beteende är normen behövs såna här berättelser.