Elly Griffiths: The Stone circle – #11 med rättsarkeologen Ruth Galloway

OmslagsbildDet blir inte Ruth och Harry den här gången heller! Den öppning som bok 10 lät ana; att Harry skulle lämna sin fru Michelle för Ruth försvinner helt i ”The Stone circle”. Michelle är gravid och hon våndas över vetskapen att barnets far lika gärna kan vara hennes älskare Tom. Det vet ju Harry inget om och Tom är död. Dramatiken med barnet uteblir. Det blir en pojke som är pappa Nelson upp i dagen.

Så är makarna Nelson småbarnsföräldrar på nytt och mer sammansvetsade än nånsin. Att Nelson hyser känslor för Ruth går dock inte att missa. Han är både beskyddande, svartsjuk och ömsint gentemot Ruth. I enrum t o m kärleksfull.

”The Stone circles” plockar upp trådar från händelser som ligger bakåt i tiden. Nelson får återigen anonyma, hotfulla brev som påminner om dem han fick för längesen. De breven hänger ihop med ett fall som följt honom sedan dess. Ett barn som inte gick att rädda. Samma fall som sammanförde Ruth och Nelson. Då liksom nu arbetade Ruth med utgrävningar i våtmarkerna.

Hon hittar benrester efter en ung flicka, men de är inte från bronsåldern. De visar sig vara kvarlevor efter en 12-årig flicka som försvann för 30 år sedan. Att flickan Margaret är hittad skakar om människorna som var inblandade då och sätter igång händelser. En man mördas och ett spädbarn försvinner.

Som alltid bjuder Elly Griffiths på en väl avvägd blandning av kriminalgåta och förbjuden kärlek. Jag gillar persongalleriet runt Ruth Galloway och deras inbördes relationer. De är som ett gäng gamla vänner. Ruth har börjat fundera på nytt jobb och en nystart för sin lilla familj. Hoppet om en stadig relation med Nelson syns allt mer avlägset.

Kanske blir bok #12 berättelsen om hur Ruth tar ett omtag på livet och lämnar våtmarkerna bakom sig.