Jag for ner till bror

Jana Kippo återvänder till byn där hon växte upp. Där finns hennes bror kvar i deras barndomshem. Där finns också uppväxtårens minnen kvar. Minnen som är svåra och otäcka. Som en binnikemask knaprar de inombords på Jana.

Smirnoff

I snöstorm, snödrev och bitande kyla på en väg där det är glest mellan bilarna förs man till byn som ligger någonstans i Västerbottens glesbygd. Miljökänslan med avstånden, kylan, mörkret och de djupa skogarna beskrivs så påtagligt och realistiskt att man nästan kan känna iskallt myrvattnen läcka in i stövlarna.

Mörka och djupa är också de hemligheter människorna i byn ruvar på. Tystnad råder medan skvaller och rykten far runt. Man har kunskapen om vad som pågår i stugorna men väljer att blunda. Här sköter man sitt. Det är en fruktansvärd berättelse som rullas upp; med våld, misshandel, övergrepp, mord, incest, grymhet, hämndlystnad, fylleri… . Som pusselbitar flyter sanningar upp till ytan. Det finns gåtor och mysterier dolda i pusselbitarna. Det blir ibland svårt att hålla fast i trådarna för Jana liksom för läsaren.

Vilka sanningar som gäller det vet man först på bokens sista sidor.

Karin Smirnoff har en egen stil, ett eget sätt att berätta. Det är nära talspråk, fysiskt och naket. Utan pardon inför livet. Det är gripande, engagerande, förvirrande, frånstötande och upprörande. Är försoning och förlåtelse möjlig?

”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff är en svart samtidsberättelse om människors utsatthet och grymhet på en plats där ingen nåd står att finna.

Riktigt, riktigt bra.