På fri fot

Alice Munro har blivit en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes noveller är inget annat än briljanta enligt mig. Så blev hon ju också nobelpristagare 2013.

omslagsbild Novellerna i ”På fri fot” handlar om kvinnor som söker sig bort. De är passar inte in i normen och söker frigörelse. Var och en på sitt sätt. Det är ingen enkel sak och det finns stråk av ensamhet hos var och en. En allmänmänsklig ensamhet jämsides med längtan efter samhörighet. Äkta gestaltningar om vad det är att vara människa. Ensamma med längtan efter samhörighet och kärlek. Så upplever jag Munros kvinnor.

Kvinnornas liv genomsyras av familj och släktband. Relationer och band till platser som man ibland önskar skaka av sig. Förväntningar som gnager sig in men som man absolut inte vill uppfylla. Jag tycker om alla åtta novellerna men några öden sticker ut. Det är novellerna med ”Juliet” och ”Nancy” som huvudkaraktärer.

Novellerna tar sin början i en händelse sen löper berättandet på och målar upp en bild av omständigheter i just det nuet. Det finns mycket luft och utrymme för läsaren att tänka kring och skapa sina egna bilder. Ibland kan det vara frustrerande då man vill veta mer. Det blir flera frågetecken kring ”hur gick det?” och ”vad hände”.  Det är väl just det som är novellens kärna. Författaren ger inga detaljer och vet inte ”allt”.

Som väl är har jag mer läsning av Alice Munro kvar.