Never let me go

Det har varit mycket och är mycket på gång i livet. Läsning har satts på undantag. En bok har jag läst ut nyligen; ”Never let me go” av Kazuo Ishiguro. Ishiguro som tilldelades nobelpriset 2017.

Då tänkte jag inte mycket om valet. ”Återstoden av dagen” hade inte lämnat några betydande spår. Filmen däremot. Mycket bra med både Anthony Hopkins och Emma Thompson. Rekommenderas om man gillar bra skådespeleri och en lågmäld ton.

never-let-me-go”Never let me go” överraskade. Ishiguro har en speciell ton. Händelserna finns i de små iakttagelserna. Tankar, minnen, blickar, ord i spelet mellan människor. Tonen är lågmäld, känsloyttringarna få. Just denna bok är som ett dovt, vibrerande jordskalv. På ytan synes allt vara normalt men när bitarna börjar falla på plats öppnar sig avgrunden.

Internatskolan Hailsham är ingen vanlig skola och eleverna är inga vanliga elever. Berättarrösten är Kathys. Som vuxen tänker hon tillbaka på skolan, personalen och vännerna. Varför var de så speciella? Utvalda rent utav.

Det är en sci-fi-berättelse nedsläppt i en tidlös värld. Det kan vara framtid, dåtid eller nutid. Miljön är engelsk landsbygd. Kathy och hennes likar lever i en slags bubbla utan kontakt med omvärlden. Andra människor skyr dem. Ändå är de så vanliga.

Det är en bok som väcker tankar. Man kan inte avslöja för mycket om innehållet. Det vore verkligen en ”spoiler” som det kallas numera. Jag gillade ”Never let me go” mycket och vill läsa mer av Ishiguro. Hans lågmälda och avskalade stil känns befriande i en tid där det mesta är mycket av allt.