Hjärtat stannar sist

”Hjärtat stannar sist” är Margaret Atwoods senaste bok. Atwood är en produktiv författare och flera av hennes böcker finns översatta. Detta blir min fjärde Atwood-roman.

Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot området där Stan och Charmaine lever. De är arbetslösa, hemlösa och helt utan tillgångar. Allt de äger och har finns i deras bil som också tjänar som deras bostad. Stan och Charmaine är paret vi följer. Atwood visar prov på stor inlevelseförmåga i gestaltningen av såväl Stan som Charmaine.

atwood
Omslagsbild

Världen utanför bilens imaginära trygghet är våldsam och farlig. Kriminella gäng och våldsmän drar omkring på nätterna. Alla befinner sig i samma situation som Stan och Charmaine och var och en försöker överleva på sitt vis.

Charmaine har lyckats få jobb som servitris och med dricksen därifrån kan de överleva från dag till dag. Det är på caféet som Charmaine fångas av reklamfilmen om Positron.

Positron är ett privatägt fängelse i grindsamhället Consilience (ungefär samlad kunskap). Positron och staden är ”utvalda” som platsen för ett bisarrt experiment. Den skruvade idéen går ut på att människor delar sin tid mellan fängelsevistelse och som fria ute i samhället. Tanken är att samhället Consilience tillsammans med Positron ska bli en självförsörjande enhet. Arbete ska utföras av interner och frivilliga både inom och utom fängelset.

Människor som har förlorat allt är tillräckligt desperata för att tycka att idén är bra och skriva på livstidskontrakt. Charmaine fångas helt den förföriska reklamkampanjen.  Tillsammans med Stan skriver hon under kontraktet. Frivilligt går de med på att gå i fängelse och bli en sorts slavarbetare både inom och utom murarna. Nåväl de tilldelas ett fint hus och kan fortsätta leva med varandra. Nackdelen är förstås att de varannan månad sitter inburade var för sig samt blir fråntagna all individualitet och fri vilja.

Det råder sträng och ständig övervakning. Alla blir de utsatta för en sorts hjärntvätt. Bara film och musik från 1950-talet är tillåten. Experimentet påminner mycket om Walt Disneys idé om den amerikanska drömstaden; Celebration. Ett ställe där tiden har stannat på 1950-talet; på ytan fläckfritt och utan sociala problem. Man kan också dra paralleller till filmen ”The Truman show” med Jim Carrey där huvudpersonen lever i en konstgjord bubbla och spelar (ovetande) sig själv i en dokusåpa.

Övervakningen, propagandan och likformigheten går igen från framtidsvisioner som ”1984” och ”Du sköna nya värld”.  Här finns även paralleller till svenska serien ”Äkta människor”. Atwood ser och lyssnar av samtiden. Skruvar den hårt några varv och skapar fiktion. Hon pekar på risker såväl som framsteg. Känslan är att det kunde vara ”på riktigt” men ändå inte.

Samhällskritiken mot det amerikanska samhället finns inbyggd. Ett samhälle där ekonomi är allenarådande. Allt handlar om att tjäna så mycket som möjligt till så låga kostnader som möjligt och så snabbt som möjligt.

Människor är dessvärre oförutsägbara. Det som på pappret är en genialisk samhällsmodell blir ett helvete av intriger och maktspel. Skaparna faller på eget grepp så att säga. Men innan de är där hinner de göra business av organförsäljning genom avrättningar av oönskade element (kriminella). Det är mycket sjukt och vansinnigt som pågår i det stängda samhället.

Handlingen blir utdragen och slirar när händelser som ska leda till berättelsens upplösning tappar fart och istället blir långrandiga. Det är som att lyssna på en tröttsam pratare. När man tror att det är färdigpratat tar prataren ny sats och börjar om igen maler på i det oändliga.

Både läsare och författare tappar tråden bland Elvis- och Marilynrobotar och kriminella gänget som plötsligt dyker upp. Spänningen plattas ut tills ingenting finns kvar. Enligt mig är ”Hjärtat stannar sist” en mellanbok som väcker tankar om samtiden men spårar ur.