Glöm mig

Det enda jag har läst av Alex Schulman tidigare är en och annan krönika. Jag har sett delar ur scenshower med honom. Grundat på detta har jag uppfattat honom som en arrogant och elak Stockholmssnubbe med kända föräldrar.

Nu har jag läst ”Glöm mig” av Alex Schulman och blivit helt tagen. Lovorden har ju haglat över boken och jag kan bara sälla mig till den skaran. Så gripande och rörande, berörande är hans berättelse om sin mamma och hans relation till henne.

Hon var alkholiserad så långt tillbaka som han kan minnas. En väl dold familjehemlighet. Det där som brukar kallas ”elefanten i rummet” – alla ser den men ingen talar/låtsas om den.

Ändå tecknar han ett vackert porträtt av Lisette. Skamfilat och komplicerat men en mamma är en mamma är en mamma. Allt känns ärligt och personligt utan att bli sentimentalt eller privat.

”Glöm mig” är en sån där bok som jag vill ge bort. Jag vill att alla ska dela läsupplevelsen med mig. Så läs ”Glöm mig” om det inte redan är gjort.

IMG_2078

 


6 reaktioner på ”Glöm mig

  1. Ok jag ska läsa den, fast jag hade inte tänkt göra det, men efter dina lovord måste man. Men du bilden är något helt otroligt fin. Hunden vill man ju bara krama.

    Gilla

  2. Jag är fortfarande förvånad över hur mycket jag tyckte om den för jag läste (lyssnade) lite motvillig då jag inte alls gillar hans mediepersonlighet. Nu rekommenderar jag den åt höger och vänster 🙂

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.