Syndaflodens år

Man kan påstå att ”Syndaflodens år” är något av ett beställningsarbete. Många som läste ”Oryx och Crake” ville veta vad som hände sen. Så Margaret Atwood återvände till det som ”Oryx och Crake” berättade om och resultatet blev ”Syndaflodens år”.

syndafloden
  Syndaflodens år

Nu är ”Syndaflodens år” ingen direkt fortsättning. Den tar inte vid där ”Oryx och Crake” slutar. Den handlar om vad som hände före, under och efter syndafloden.

Vi följer en slags grön/religiös gerilla som kallar sig Guds trädgårdsmästare. De verkar i plebsområdena. Odlar, tar hand om insekter och värnar allt levande. De har en egen religion med kristen grund med ett och annat inslag från filosofi och andra världsreligioner. Lever strikt veganskt. Berättarrösterna är två unga kvinnor; Toby och Ren.

Samtiden har på flera sätt kommit ikapp ”Syndaflodens år”. Marknaden styr. Allt handlar om pengar. Etik och moral inom medicin och forskning har börjat slira. Humaniora har allt mindre betydelse för människor. Jakten på evig ungdom och evigt liv pågår för fullt. Mäns aggressivitet och våld härskar. De som utnyttjas är kvinnor och barn. Klimatförändringarna är ett faktum.

Det är dystert att inse att stora delar av fiktionen redan är sanning.

Båda böckerna är fantastisk bra berättelser. De får läsaren att tänka till och se omvärlden i annat ljus. Synen på Jimmy som är huvudperson i ”Oryx och Crake” blir en annan i ”Syndafloden”. Han är mannen som håller tyst och undviker att ställa de obekväma frågorna. En man som flyter med och gör det han blir ålagd utan eftertankar.

”Syndaflodens år” slutar ändå i en hoppfull anda.

Läsvärt. Tänkvärt. Sci-fi med stora delar realiteter.

 

 


4 reaktioner på ”Syndaflodens år

  1. Spännande tanke. Jag försökte också lyfta fram det ”gröna” i mitt taffliga försök till bok.
    Skillnaden är att det inte är människor som tar steget att rädda jordklotet från undergång.

    Gilla

    1. I Syndafloden är det människor som vill rädda. Liksom det är människor som förstör och menar att allt liv går att göra bättre. Som prylar.

      Gilla

    2. Jag har inte läst boken men förstår tanken.

      Jag har själv tänkt mycket på hur framtiden skulle kunna bli. Tillslut var jag tvungen att skriva ner min ”vision”.

      Det som är mest spännande ( och oroande ) är AI och singulariteten. Att en dag, troligtvis tidigare än vi är beredda på, kommer artificiell intelligens att vara ”smartare” än människor.

      Vissa påstår att då är människor överflödiga.

      Om man tittar runt i världen så finns det ett överflöd som vi alla skulle kunna dela på och ha ett bra liv.

      Mat t.ex. är ingen bristvara. Beviset för det är att det finns dubbelt så många överviktiga än undernärda. Och det finns lika många som blir sjuka av för stort intag av mat som det är människor som tynar bort av för lire mat.

      Fördelningen på Jordklotet är inte bra. Ett supersmart AI kommer att kunna räkna ut hur vi ska lösa detta. Problemet uppstår när rika och mäktiga människor kommer ”anklaga” AI:t för att vara kommunist eller något annat, ur deras synsätt, negativt.

      Men i.o.m. att artificiell intelligens inte behöver mat eller rikedomar så kommer den inte önska att själv äga något.

      Och när kunskapen AI erbjuder blir global så får den rikaste % av mänskligheten svårt att hävda sin ”rätt” till överflöd.

      Nu kommer kanske AI:t programmeras att bli partisk. Men jag tror ändå att olika AI:n kommer att ”prata” med varandra och kanske välja att få alla människor att ha ett bra liv.

      Men ingen vet hur framtiden kommer att bli.

      Utopi eller dystopi. Troligtvis något däremellan.

      Gilla

    3. Du glömmer att AI är skapat av människor. AI fungerar enbart som det är programmerat. Rekommenderar Atwoods dystopier! Men AI är förstås mer av sci-fi ”på riktigt”

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.