Garnethill

Detta är tredje gången jag ger mig i kast med ”Garnethill” av Denise Mina. Hennes kriminaldebut. Tre gånger och för första gången utläst. Det är en ruggigt bra debut. Svårt att säga vad det var som bromsade läsningen de två första gångerna, men nu med facit i hand – skitbra!.

Maureen O´Donnell är en ung kvinna med tungt bagage. Sexuella övergrepp, psykiskt sammanbrott och inläggning på mentalsjukhus, trist jobb och en relation med en gift terapeut.

Hennes liv förändras plötsligt när hon en morgon stapplar ut i sitt eget vardagsrum och finner sin älskare fastbunden i en stol med halsen avskuren. Nu är hon misstänkt för mord av Glasgowpolisen. Omslagsbild

Maureen är frisk men fortfarande skör. Hon vet att hon inte är mördaren. Misstron mot polisen gör att hon inleder sitt eget detektivarbete i jakt på den skyldige. Farligt för både henne och andra.

Miljön är Glasgow som alltid i Minas kriminalromaner. Många av hennes andra teman finns här som i hennes andra böcker. Korruptionen och misstänksamheten mot polisen. De yrkeskriminella. Mäns våld mot kvinnor. Familjesammanhållning på gott och ont. Hur man lägger locket på och håller fasaden uppe för att skydda män i högre positioner. På bekostnad av mänskligt lidande både psykiskt och fysiskt.

Samtidigt finns det engagerade människor som vill hjälpa och göra gott. Ofta drivna av ilska mot människors utsatthet i en tung värld.

Dialogerna är långa och känns helt autentiska. Många gånger med grovt språk. Texten andas glädjelöshet och dysterhet genom Maureen. Trots allt känns slutet hoppfullt för Maureen. Hon tar itu med situationen på sitt eget sätt. Samtidigt klipper hon bort bitar av sitt eget bagage och upplevs som en friare och mer självsäker Maureen.

Nu hoppas jag att de övriga två böckerna i Garnethill-trilogin är lika bra (eller bättre).