Fällan: årets kriminaldebut

”Fällan” av Melanie Raabe kom som bokpost från Louise Bäckelin förlag för några veckor sedan.

Baksidestexten lovade gott. ”Stuttgarter krimipreis” lovade gott. Intrigen är enkel och bra. En lagom gammal (38) kvinnlig författare, Linda, har dragit sig undan omvärlden och samhället. Hon blev traumatiserad när hon blev vittne till hennes syster Annas mord för tolv år sedan. Ingen blev dömd för mordet. Fallan

Lindas författarkarriär har ändå blivit lysande. Hon är berömd och har gott om pengar. Linda såg mördaren den där kvällen. Nu flera år senare ser hon honom igen. På TV.

Han ska få sitt straff och Linda börjar arbeta på att gillra en fälla. En fälla som ska få mördaren att erkänna.

Lovande läsning som sagt.

Men tyvärr.

Melanie Raabe ägnar sig åt att beskriva. Inte berätta. Hon målar inte med ord eller bygger upp stämningar med ord. Det blir platta beskrivningar med en hel radda olika adjektiv.  Adjektiv som ska illustrera Lindas rädsla, ångest, mardrömskänslor och panik. Det blir oäkta. Tråkigt. Dessutom gillar jag inte greppet med en bok i boken. Varför skriver man inte en bok i taget? En bra bok.

Jag stannade på sidan 63 och la ifrån mig boken. Den blir inte utläst, är inte det minsta nyfiken på hur det går för Linda.

Ett bra uppslag slarvas bort. Tycker jag.

Som alltid när det gäller läsning finns det troligen andra som gillar den. Men inte deckarbibblon. Den är överkryssad.

P.S. Boken kan naturligtvis vara dåligt översatt. Också.


2 reaktioner på ”Fällan: årets kriminaldebut

Kommentarer inaktiverade.