Arto Paasilinna

Många gånger har jag plockat fram Arto Paasilinnas böcker åt låntagare. Nu som först har jag läst Paasilinna för första gången! Ännu en bokrea-titel som stått i hyllan:

”Harens år” från 1975.img_1524

En reportagebil med en fotograf och journalisten Vatanen är på väg tillbaka till Helsingfors. Då råkar de köra på en harunge. Vatanen ger sig iväg för att ta reda på hur den har klarat sig.

Med den skadade harungen i famnen drabbas Vatanen av en ström av starka känslor. Känslor som leder till insikt om hans nuvarande liv. Ett liv fyllt av slentrian och tristess. Fotografen har fått nog och lämnar Vatanen där i skogsbrynet.

Så börjar Vatanens vandring i det finska landskapet. Haren följer med honom överallt. Tillsammans upplever de en mängd olika äventyr och märkliga situationer. Haren väcker uppmärksamhet och gör det lätt att få kontakt med människor de möter.

Det gamla trista, inrutade livet i Helsingfors försvinner bakom honom som en ond dröm.

Paasilinna skriver med klurig och underfundig humor med mycket allvar i botten. Till det yttre är Vatanens och harens äventyr en skröna men det är också en naturskildring samt en bild av en mans inre resa.

En bra bok. 1970-talet som den utspelas i känns mycket långt borta på ett bra sätt. Vatanen hankar sig fram på tillfälliga kroppsarbeten som troligen fixas med maskiner idag. Undrar just hur en vagabond skulle ta sig fram i detta nu.

Mer än läsvärd!