Döden den bitterbleka

”Döden den bitterbleka” är den fristående uppföljaren till Ann-Marie Schetleins debut ”Döden kvittar det lika” från 2015.

Persongalleriet från debuten återkommer med kirurgen Andreas som huvudkaraktär. Andreas är ensam med sina två söner efter hustrun Katrins död. Han måste bolla vidare med livet fast nu som ensamstående förälder och ett viktigt arbete att sköta. Det är ingen enkel ekvation.

Som väl är har han en bra relation med grannfrun Stina. Ofta blir hon räddaren i nöden när    Andreas behöver en hjälpande hand. Stina å sin sida känner sig alltsomoftast ensam i sitt äktenskap med Calle. Calle som ständigt är på väg, men aldrig stannar kvar.

Några nerslag görs på sjukhuset där Andreas jobbar. Kollegor försöker dra med Andreas ut och bryta vardagsrutinen. Speciellt en ung dam som heter Hannah. Sjukhusmiljön är väl och initierat skildrad. En sluten värld som sjukhus borde vara en tacksam miljö att bygga historier kring. Här finns dramatik. Snabba beslut. Liv och död. Kärlek och sorg. Hierarkier och konkurrens. Läkare som framstår som hjältar när de lyckas rädda någon till livet. Lagarbetet som fungerar som ett väloljat maskineri när det är som bäst.

Det cirkulerar ett pedofilrykte i Halmstad. Andreas behöver själv ta emot illa tilltygade och skadade pojkar på sjukhuset. Andreas funderar och oroar sig för om det kan vara Petra som ligger bakom. Petra som var Katrins syster. Dessutom en kvinna kapabel till mord. Allt för att komma åt honom; Andreas. Hennes hotfulla ord sitter kvar i minnet.

I de sista kapitlen tätnar historien. Stinas son Petter är försvunnen. Länge. Samtidigt har något som liknar kärlek börjat spira mellan Andreas och Stina. De två ger inte upp sökandet. Till slut hittar de Petter.

Handlingen rör sig i villaidyllen Tylösand strax utanför Halmstad. Vardagsrealismen överväger då mycket handlar om relationer. Ensamhet fast man är två. Otrohet. Svek. Längtan efter tvåsamhet.

Man anar vem pedofilen kan vara men exakt vem avslöjas inte. Dock vet man att pedofilen är densamma som utnyttjade systrarna Petra och Katrin när de var små. Pedofilens inre tankar och spända förväntan inför sina offer är väl skildrade. Jag tycker dock att jakten på den skyldige slarvas bort. Vad händer med offren som kommer in till sjukhuset? Vad har de utsatts för? Hur jobbar polisen med detta? Hur reagerar människor i samhället?

Petra är också en gäckande skugga som stryker omkring och verkar ruva på något. Kanske hämnd? För mig är det oklart varför Petra vill ta över sin systers liv tillsammans med Andreas.

Det tycks mig som om Ann-Marie Schjetlein har haft bråttom med att skriva uppföljaren till debuten. Boken är ojämn. Man kunde ökat på den svarta tonen som kontrast till soliga dagar i trädgården. Eller valt att skildra livet för Andreas efter den omtumlande tiden med dödsfall och förtäckta hot i en ren relationsroman. Med Stinas tomma äktenskap, fantasierna kring grannen (Andreas) och den upptagne och otrogne Calle finns det mycket att utveckla.

Slutets händelseutveckling är väldigt rapsodiskt skildrad. Istället för att skapa en förtätad stämning i en kamp mot klockan.

Jag kan heller inte se boken som en fristående del. Om man vill ha bilden klar över vad som har hänt Andreas tidigare och vilka namn det är som dyker upp i förbifarten bör man ha läst ”Döden kvittar det lika”. Jag hade inte läst debutromanen och fick ägna en del av läsningen åt att försöka få ihop sammanhang och händelseförlopp.