Nätter i Reykjavik

natter-i-reykjavik.jpg Jag trodde att det var sista gången man mötte den isländske polisen Erlendur efter att ha läst ”Den kalla elden” (2012). Slutet är nämligen skrivet på ett sådant sätt. Men jag hade fel! Erlendur dyker tillfälligt upp i ”Den stora matchen”(2013). Men här i ”Nätter i Reykjavik” är han återigen huvudperson, men nu möter vi honom som ung och ganska ny i polisyrket. Han jobbar som ordningspolis och dagar och nätter består mycket av att åka på pass i polisbil tillsammans med kollegor. De tar hand om bråk, misshandel, fylleri med mera… Ibland kan det vara upptäckten av en död kropp där man anar en olyckshändelse. Så är det i fallet med Hannibal – en alkoholist och uteliggare. Han hittas drunknad i en vattenfylld torvtäkt. Erlendur kan inte släppa tankarna på Hannibal som han stött på en del som ordningspolis. Han börjar på eget iniativ nysta sig bakåt i Hannibals historia. Det visar sig att en kvinna försvann samma helg i samband med en utekväll. Kvinnan hittas inte, inte heller någon kropp. Erlendur börjar ana ett samband. Kvinnan försvinner och Hannibal hittas drunknad samma kväll. Erlendur gör en kriminalutredning på eget bevåg, tjänstefel förstås. Men fallet blir löst ingen skyldig går fri. Erlendur är ihärdig, uthållig, pusslar och funderar. En riktig detektiv som sakta men säkert kartlägger vad som har hänt.

Arnaldur Indridason är belönad med många priser för sina böcker om den isländska polisen. Jag tycker mycket om dem. Dels för personteckningen av Erlendur och kollegor, miljöskildringen och polisens idoga grävande. Tålmodigt och konstant.

Böckerna är inte bladvändare som håller spänningen uppe, det är inte mycket våldsinslag, inga utstuderade mord som gränsar till tortyr. Såna böcker finns det andra som skriver.

Indridason förlitar sig mer på människorna och miljöerna han berättar om. Och det är fullt tillräckligt!