En del loggböcker har jag läst tidigare andra inte.
Denna: ”Och ett skepp med sju segel och femte kanoner ska försvinna med mig” från 2013 har gått mig förbi. Inte så konstigt 2012 och framåt har präglats av sjukdom.
Nu är den läst. Även denna är poetisk, egensinnig, humoristisk, på Bodils helt egna sätt. Hennes iakttagelser över det lilla och stora i tillvaron är träffande. Äntligen nån som ser samma kan jag tänka.
